Hebreerbrevet 6:1-20 SKB

[1] Låt oss lämna de första grunderna (gr. arche logos) [i undervisningen och läran] om den Smorde (Messias, Kristus) [Heb 5:12] och avancera stadigt framåt mot vuxen fullkomlighet (till andlig mognad; den fullmogna kunskapen). Låt oss inte igen lägga grunderna [som är]: Omvändelse från döda gärningar och tro på Gud, [2] dop [plural – de judiska reningsdopen; dopet i vatten, i den helige Ande och i lidande], handpåläggning [plural – flera händer, flera personer eller flera tillfällen], uppståndelsen av de döda och evig dom. [Dessa sex områden, uppdelade i tre ämnen som följer det kristna livet (omvändelsen och tro, ett aktivt liv, uppståndelsen och domen) är de områden som brevets mottagare skulle ha varit fullt kunniga i och medvetna om för länge sedan.] [3] Om Gud tillåter, ska vi [nu] gå vidare [med djupare undervisning]. [4] Det är omöjligt för dem som en gång blivit upplysta, smakat den himmelska gåvan, fått del av den helige Ande, [5] smakat Guds goda ord [gr. rhema – specifikt ord levandegjort av den helige Ande], och den kommande tidsålderns krafter, [6] men sedan vänt sig bort (brutit kontraktet), att på nytt bli förda till omvändelse, eftersom de själva korsfäster Guds Son på nytt och hånar honom offentligt. [7] En åker som dricker det regn som ofta faller på den och som ger god skörd åt dem som den odlas för, den åkern får välsignelse från Gud. [8] Men bär den [samma jord] törnen och tistlar är den värdelös och farligt nära förbannelsen. Slutet blir att den bränns av. [På samma sätt som den tidigare varningen om att inte förhärda hjärtat och tappa tron avslutades med en uppmuntran, se Heb 4:14-16, avslutas denna varning om att inte vara andligt omogen med en uppmuntran. Detta är enda gången ”högt älskade” (gr. agapetos) används i detta brev. Uttrycket är annars vanligt i breven, se t.ex. Rom 1:7; 1 Kor 4:14; 2 Kor 7:1; Jak 1:16; 1 Pet 2:11.] [9] Men när det gäller er, våra högt älskade, är vi övertygade om det bästa [att er andliga åker inte bär törnen och tistlar och behöver brännas av], det som för till befrielse (frälsning), trots att vi talar på detta sätt. [10] För Gud är inte orättvis (orättfärdig) så att han glömmer [inte skulle bry sig om] ert arbete (vad ni har gjort) och den kärlek [vilken osjälvisk och utgivande kärlek] ni visat hans namn när ni tjänat de heliga – och som ni [fortfarande] tjänar. [11] Men vi önskar att ni var och en ska visa samma iver att bevara den fulla vissheten i hoppet ända till slutet. [12] Bli inte (sluta att vara) [andligt] neutrala (passiva, slöa, försvagade, apatiska) utan efterlikna (bli efterföljare, imitatörer av) dem som genom tro och tålamod [nu] infriar löftena. [13] För när Gud gav löften till Abraham, svor han vid sig själv, eftersom han inte hade något högre att svära vid. [14] Han sa: Jag ska rikligt välsigna dig, och rikligt föröka dig. [1 Mos 22:17] [15] Så fick Abraham efter tålmodig väntan vad Gud hade lovat. [16] Människor svär vid den som är större än de själva, och eden blir en bekräftelse som gör slut på alla invändningar. [17] När Gud ännu klarare ville visa för löftets arvingar hur orubbligt hans beslut är, bekräftade han det med en ed. [18] Så skulle vi, genom två orubbliga fakta [hans löfte och ed], där Gud omöjligt kan ljuga, få en kraftig uppmuntran, vi som har tagit vår tillflykt (har flytt för att komma i säkerhet) till det hopp vi har framför oss. [19] Detta hopp har vi som ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förhänget. [20] Dit gick Jesus in och öppnade vägen för oss: när han blev överstepräst för evigt, på samma sätt som Melkisedek. [Ps 110:4; Heb 5:6, 10; 7:1-17] [Stycket avslutas med samma citat från Psaltaren som inledde detta stycke i Heb 4:6. Huvudpoängen är att en kristen måste växa i tron och inte förbli omogen. Varningarna i Hebreerbrevet följer ett stegrande mönster. Om en troende börjar driva bort från Guds ord, se Heb 2:1-4, leder det till ett hårt hjärta, se Heb 3:7-4:13. Detta leder i sin tur till en ovillighet att höra, se Heb 5:11-6:20. Lösningen är att hålla fast vid Gud och hoppet som liknas vid ett fast ankare. Nästa stycke går vidare och förklarar hur Melkisedek är en förebild till Jesus.]