Psaltaren 109:1-31 SKB

[1] Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.] En psalm [sång ackompanjerad på strängar] av David. ______ Gud (Elohim), som jag lovsjunger, var inte tyst (döv). [2] De onda och bedrägliga har öppnat sin mun mot mig. De har talat till mig med en lögnaktig tunga. [3] De omringade mig med ord av hat och stred med mig utan orsak. [4] Som tack för min kärlek är de mina fiender, men jag är ständigt bedjande (ordagrant: ”jag är bön”). [5] De har gett mig ont för gott, och hatar mig för min kärlek. [6] Må du sätta en ond man över honom och låt en åklagare stå vid hans högra hand. [7] När han döms, låt honom gå i fördömelse och låt hans böner vändas till synd. [8] Låt hans dagar bli få, låt någon annan ta hans plats. [9] Låt hans barn bli faderlösa, och hans hustru bli änka. [10] Låt hans barn bli lösdrivare och tigga och låt dem söka (fråga efter) sitt bröd på öde platser. [11] Låt fordringsägarna ta allt som han haft och låt främlingar fördärva hans arbete. [12] Låt det inte visas någon nåd (omsorgsfull kärlek) mot honom, låt inte heller någon visa nåd (oförtjänt kärlek) mot hans faderlösa barn. [13] Låt hans eftermäle bli avhugget (inte finnas), låt deras namn bli bortglömt i kommande generationer. [14] Låt hans fäders missgärningar bli ihågkommen inför Herren (Jahveh) och låt inte hans mors synder glömmas bort, [15] låt dem vara inför Herren (Jahveh) hela tiden (kontinuerligt) så att han kan utplåna (ordagrant: hugga av) deras minne från jorden. [16] Eftersom han inte kom ihåg att visa nåd (omsorgsfull kärlek) utan förföljde de betryckta (ansatta) och fattiga [helt beroende av dig Gud] och dem med brustna hjärtan, var han redo att dräpa. [17] Ja, han älskade förbannelse [att förbanna och kalla ner Guds straff på andra] och den kom till honom. Han hade inte sin glädje (lust) i välsignelse och den var långt från honom. [18] Han klädde sig själv i förbannelse som i en mantel, och det trängde in i hans inre som vatten och som olja till hans ben. [19] Låt det bli för honom som manteln han tar på sig och som gördeln som han omger sig med hela tiden. [20] Detta ska mina motståndare få erfara från Herren (Jahveh), dem som talar ont mot min själ. [21] Men du, Herre (Jahveh), Herre (Adonai), handla med mig för ditt namns skull, eftersom din nåd (omsorgsfulla kärlek) är god, rädda (lyft upp) mig du, [22] för jag är betryckt (ansatt) och fattig [helt beroende av dig, Gud] och mitt hjärta är sårat i mig. [23] Jag är borta som en skugga när den förlängs, jag har skakats av som gräshopporna. [24] Mina knän vacklar på grund av fasta, och mitt kött är magert och har inget fett. [25] Jag har blivit ett hån för dem, när de ser mig skakar de på sina huvuden. [26] Hjälp mig, Herre (Jahveh), min Gud (Elohim), fräls mig (rädda mig) i enlighet med din nåd (omsorgsfulla kärlek), [27] för att de ska veta att detta är din hand, att du, Herre (Jahveh), har gjort det. [28] Låt dem förbanna (ta lätt på, lättviktigt, en mild förbannelse) men välsigna du, när de reser sig ska de bli satta i skam, men din tjänare ska glädja sig. [29] Mina motståndare ska bli klädda i förvirring och ska ta på sig sin egen skam som en ämbetsdräkt. [30] Jag ska storligen tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] Herren (Jahveh) med min mun, jag ska prisa honom bland skarorna, [31] för han står vid den behövandes högra hand (sida) för att frälsa (rädda) honom från den som dömer hans själ.