Psaltaren 26:12 SKB

[12] Min fot står på jämn (plan, säker, trygg) mark, i den stora församlingen (skaran) ska jag lovprisa (böja mig inför) Herren (Jahveh)! [Psalmen avslutas med förtröstan, den smala stigen längs med ravinen i vers 1 har lett till en jämn platå, en säker och trygg plats. Verbet ”står” fullbordar kopplingen till Ps 1:1 med verben: gå, stå och sitta. Det hebreiska ord som översatts till ”jämn mark” kan också ha betydelsen ”moraliskt upprätt”. Centralt i versen finns två prepositioner ”på” och ”i” som håller ihop meningen. Här kombineras vardagslivet och det inre livet med Gud. Psalmisten ”står” tryggt och han ”böjer sina knän”. Ordet för lovsång är barach och har sitt ursprung i ordet för knä, berech, och att böja sig inför någon i tillbedjan.]