Psaltaren 27:9 SKB

[9] dölj inte ditt ansikte för mig (ignorera mig inte). Avvisa mig inte (kasta inte bort mig) i vrede, du som varit min hjälp; överge mig inte, lämna mig inte, du min frälsnings Gud (Elohim). [I dessa två avslutande rader i vers 9 beskrivs två situationer där Gud ”sitter” och ”går”. I den första liknas Gud vid en sittande kung som potentiellt avvisar den som söker nåd hos honom. I den andra är Davids oro att Gud ska gå sin väg, som en vän som lämnar någon när det är som svårast. Vår familj, och speciellt våra föräldrar, är de som vi förväntar oss förblir lojala mot oss, oavsett vad vi går igenom och anklagas för. I nästa vers tas just denna djupaste av mänskliga relationer som ett exempel. Ett barn som överges av sin far och mor blir ett starkt bildspråk på en total försakelse.]