Psaltaren 73:1-28 SKB

[1] [Psalmen tar upp mysteriet med hur onda människor till synes kan ha bekymmerslösa och framgångsrika liv. Här, liksom i Ps 1 och Ps 2, har de gudlösa en framträdande roll. Ordet för god, hebr. tóv, ramar in psalmen, se vers 1 och 28. Detta ger oss den första ledtråden till svaret på denna fråga: Guds perspektiv och hans godhet. Till en början är psalmisten på hal mark (vers 1-3), medan de onda verkar vara säkra (vers 4-12). Men i slutet på psalmen är situationen omvänd: de onda halkar (vers 18-20) och psalmisten står stadigt (vers 21-28). Detta förstärks även i hur de lidande begreppen speglas: ”nöd/för svårt” (vers 5a och 16) och ”plågas” (vers 5b och 14). Författare: Asaf Struktur: Det hebreiska ordet ak, översatt ”ja”, delar upp psalmen i tre delar vid vers 1, 13 och 18. Vers 1-12 beskriver problematiken i tolv rader; vers 13-17 är en vändpunkt; följt av lösningen i tolv rader. Psalmen talar om förvirring och tvivel, och gör det på ett mycket strukturerat sätt.] En psalm [sång ackompanjerad på strängar]. Av (för) Asaf. [Asaf var en av lovsångsledarna i templet på Davids tid, se 1 Krön 16:5. Hans namn betyder ”en som samlar”. Han anges som författare till tolv psalmer, se Ps 50 och Ps 73-83.] ______ Ja (sannerligen), Gud (Elohim) är god mot Israel, mot dem som har rena hjärtan. [2] Men när det gäller mig [här kommer min personliga berättelse]: min fot höll nästan på att snava, mina steg for undan under mig [de var nära att slinta], [3] för jag var avundsjuk på de arroganta (högmodiga) när jag såg de ondas (de ogudaktigas) framgång [välgång på alla områden]. [4] För de lider inga kval när de dör (de slipper hinder och plågor fram till sin död) och deras kropp är välmående (deras hull ser välnärt, fett och fylligt ut). [5] De drabbas inte av mänsklig nöd (svårighet, oro, misär, sorg – hebr. amal) [som vanliga dödliga] och de plågas inte som andra människor [ordagrant: som människa rörs/nås/slås de inte heller]. [6] Därför omsluter högfärd (arrogans, högmod, stolthet) dem som en halskedja, våld omger dem (sveper in dem) som en klädnad [mantel]. [7] Deras ögon sticker fram (buktar ut) ur fetman, de har gått bortom sitt hjärtas föreställningar (de har mer än deras hjärta kan önska; deras fantasier har ingen gräns). [8] De hånar (bespottar, hädar, förlöjligar) och talar [öppet] om (hotar med) ondskefullt förtryck, överlägset talar de [som om det inte fanns någon Gud]. [9] De har satt (ställt) upp sin mun [öppnat sitt gap] mot himlarna, och deras tunga vandrar (far) fram över jorden. [De talar mot bättre vetande, mot Gud själv och deras skvaller sprider sig gränslöst.] [10] Därför återvänder hans folk hit [till dessa ogudaktiga förtryckare] och suger (tömmer) i sig vatten i mängd (i fulla drag). [Kan också tolkas som att Guds folk gråter.] [11] De säger: Hur kan Gud (El) veta [hur har Gud känt till och varit intimt förtrogen med detta] och har den Högste (Elion) [någon] kunskap? [12] Se, sådana är de onda, de gör det alltid enkelt för sig och samlar rikedom på hög (i lugn och ro förökar de ständigt sin rikedom). [13] Ja (sannerligen), förgäves har jag bevarat mitt hjärta rent och tvättat mina händer i oskuld. [14] För jag plågas (jag har blivit slagen) hela dagen och fått min [dagliga ranson av] tuktan varje morgon. [15] Om jag hade sagt: Så [här] vill jag återberätta [resonera/uttala mig om detta], se, då skulle jag ha förrått en generation av dina barn (svikit dina söners släkte). [16] Och när jag funderade för att förstå (försökte begripa; bli intimt förtrogen med) detta, var det för svårt (hebr. amal, se vers 5) för mig [i mina ögon], [17] till dess jag gick in i Guds (Els) helgedom och förnam (insåg; kunde urskilja) deras slut [de ondas och de ogudaktigas öde]. [18] Ja (sannerligen), på hala platser ställer du dem (du ställer dem på det hala), du har störtat dem i fördärvet [de har fallit för sina egna lögner]. [19] Hur blev de inte ödelagda på ett ögonblick, de förgicks (rycktes bort) – fick en ände med förskräckelse (det slutade i katastrof) [plötslig död]. [Hes 26:21; Job 18:14] [20] Liksom när man vaknar upp ur en dröm, ska du, Herre (Adonai) – när du står upp – förakta deras skuggbilder (yttre sken; illusioner) [som om de vore fantasier]. [21] När mitt hjärta visar sig vara bittert [när jag blir sur och snarstucken] och det sticker till i mina njurar [när jag känner ett styng i mitt inre], [22] då är jag brutal (vettlöst oförnuftig) och okunnig. [När det gäller mig så är jag då utan personlig vetskap eller kännedom.] Jag har varit som boskap [plural; som en stum och vilsen boskapsflock] inför dig. [23] Men nu är jag alltid hos dig, du håller mig i min högra hand [och har så gjort hela tiden]. [24] Du vägleder mig med ditt råd [du leder mig fram enligt din plan], du tar sedan emot mig med ära (efteråt tar du med mig i härlighet). [25] Vem har jag i himlarna [utom dig]? Och förutom dig finns det ingenting jag [någonsin] önskar (har nöjt mig med; glatt mig åt) [här] på jorden. [Himlarna/jorden är en s.k. merism – Gud är det viktigaste av allt i hela universum!] [26] När mitt kött (kropp) och mitt hjärta ger (har gett) upp, är Gud (Elohim) mitt hjärtas klippa och min del (min lott som tilldelats mig) för evigt. [27] För se, de som är långt borta från dig ska gå förlorade [de vandrar bort och försvinner]. Du förgör alla dem som [lättsinnigt – likt en sköka] är otrogna mot dig. [28] Men när det gäller mig så är det gott (hebr. tóv) att vara nära (dra mig nära; närma mig) Gud (Elohim). Jag har gjort Herren Gud (Adonai Jahveh) till min tillflykt [jag sätter mig hopp och min förtröstan till honom]. Jag ska förkunna (återge, resonera, uttala mig) [se vers 15] om alla dina verk. [Frasen ”vad gäller mig” (hebr. va ani) är identisk med inledningen i vers 2 och återfinns även i vers 22 och 23.]