[1] Då svarade Job: [2] Jag har hört allt det här förut. Ni är eländiga tröstare allihop. [3] Ska du aldrig sluta upp med att prata i vädret? Vad är det som får dig att fortsätta? [4] Men kanske skulle jag tala som ni om våra roller var ombytta, komma med långa utläggningar och skaka på huvudet åt er. [5] Jag skulle dock uppmuntra er, trösta, försöka ge lindring. [6] Men hur mycket jag än talar, lindras inte min smärta. Om jag tiger, släpper den inte. [7] Han har tömt mig på all min kraft och tagit min familj från mig. [8] Du har bundit mig – och det vittnar mot mig. Min magra gestalt anklagar mig. [9] Han jagar mig och sliter sönder mig i vrede. Han biter ihop tänderna mot mig och sänder hätska blickar mot mig. [10] De har öppnat sin mun mot mig i hån. De slår mig på kinden och sammangaddar sig mot mig. [11] Gud har överlämnat mig åt de ogudaktiga, kastat mig i de ondas hand. [12] Jag levde lugnt och stilla, men han bröt ner mig. Han tog mig i nackskinnet och krossade mig och gjorde mig till sin måltavla. [13] Hans bågskyttar omger mig, och genomborrar skoningslöst mina njurar, så att min galla rinner ut på marken. [14] Gång på gång anfaller han mig och rusar emot mig som en krigare. [15] Jag har sytt säcktyg för min hud och sänker ner mitt ansikte i stoftet. [16] Mitt ansikte är rött av gråt, och runt mina ögon finns en djup skugga. [17] Ändå är mina händer fria från våld och min bön ren. [18] Du jord, täck inte över mitt blod! Låt mitt rop aldrig läggas till vila. [19] Redan nu har jag mitt vittne i himlen. Min försvarare finns där uppe i det höga. [20] Mina vänner gör mig till åtlöje, mitt öga fäller tårar inför Gud. [21] Han vädjar för en människa inför Gud, som ett människobarn vädjar för sin nästa. [22] Om bara några år ska jag börja den vandring från vilken jag aldrig återvänder.
