[1] Job fortsatte sitt tal: [2] Så sant som Gud lever, han som har berövat mig min rätt, den Väldige, som har bedrövat min själ, [3] så länge jag har liv i mig, och medan min ande från Gud ännu är i mig, [4] ska mina läppar inte tala något ont och min tunga inte ljuga. [5] Jag kommer aldrig att hålla med om att ni har rätt. Ända till min död ska jag hävda min oskuld. [6] Jag håller fast vid min rättfärdighet, jag släpper den inte. Mitt samvete ska inte anklaga mig för något så länge jag lever. [7] Må min fiende stå som ogudaktig och min motståndare som orättfärdig. [8] Men vilket hopp har den gudlöse, när hans liv skärs av, när Gud berövar honom livet? [9] Kommer Gud att lyssna till hans klagan när nöden kommer över honom? [10] Finner han sin glädje i den Väldige? Kan han ropa till Gud när som helst? [11] Jag ska undervisa er om Guds kraft och inte dölja den Väldiges vägar. [12] Ni har själva sett det. Varför då allt detta meningslösa prat? [13] Detta är det öde som väntar den ogudaktige, det arv våldsmannen får av den Väldige: [14] Hur många barn han än får kommer de alla att dö genom svärd, hans avkomlingar ska aldrig ha tillräckligt att äta. [15] De som överlever honom kommer att dö av pest, och inga änkor håller någon dödsklagan. [16] Om han än öser upp silver som vore det grus eller samlar kläder som lerhögar, [17] kommer allt detta att tillfalla den rättfärdige, och den oskyldige får ta hand om hans silver. [18] Hans hus är som en mals kokong, som en hydda byggd av en väktare. [19] Nu går han till sängs rik, men sedan inte mer. När han slår upp sina ögon igen är allt borta. [20] Fasor övermannar honom som en flod, och stormen rycker bort honom i natten. [21] Östanvinden för bort honom, sveper iväg honom från hans plats. [22] Den kastar sig mot honom utan förbarmande, och han måste fly för dess kraft. [23] Man klappar hånfullt i händerna och visslar åt honom från den plats där han bott.
