[1] Mitt hjärta bävar för detta, det slår häftigt inom mig. [2] Hör, hör dundret av hans stämma, dånet ur hans mun! [3] Han låter det rulla fram över himlen och sänder sina blixtar till jordens ändar. [4] Sedan ryter dånet, hans majestäts väldiga stämma. Han sparar ingenting när han låter sin stämma höras. [5] Hans röst dånar oerhört, han gör under som övergår vårt förstånd. [6] Han befaller snön att falla ner på jorden och regnet att ösa ner. [7] Då stoppar han människans arbete, så att alla ska kunna se hans verk. [8] Djuren gömmer sig och stannar i sina hålor. [9] Stormen kommer ut från sin boplats och kylan sprids med vindarna. [10] När Gud blåser bildas is, de vida vattnen fryser till. [11] Han fyller molnen med fukt och sprider ut sina blixtar genom dem. [12] De virvlar runt åt alla håll, så som han vill, de utför hans befallningar på hela jorden. [13] Han sänder dem som straff, eller för att på jorden visa sin nåd. [14] Lyssna nu, Job, stanna upp och tänk på Guds under! [15] Vet du hur Gud styr dem och hur han får blixtarna att skjuta fram ur molnen? [16] Förstår du dig på molnens balans, den Allvetandes under? [17] När du lider av hettan i de kläder du bär, och marken blir stilla i sunnanvinden, [18] kan du då, så som han gör, breda ut molnen, hårda och blanka som spegeln? [19] Lär oss vad vi ska säga till honom! I det mörker vi bor i kan vi ju inte föra vår talan. [20] Går det att meddela honom att jag vill tala? Vill någon bli uppslukad levande? [21] Ingen kan ju se på solen, så stark som den är, när vinden har sopat himlen ren. [22] Norrifrån kommer en gyllene glans, det är Gud i hans skrämmande majestät. [23] Vi kan aldrig nå fram till den Väldige; han är upphöjd i styrka, rättvisa och stor rättfärdighet och kan inte kränkas. [24] Därför fruktar människor för honom. Är det inte de som är visa i sina hjärtan som han ser?
