Psaltaren 106:1-48 NUB

[1] Halleluja! Prisa HERREN, för han är god. Hans nåd varar i evighet. [2] Vem kan räkna upp HERRENS väldiga gärningar, förkunna allt hans lov? [3] Lyckliga är de som bevarar det som är rätt och alltid gör det rättfärdiga. [4] Tänk på mig, HERRE, när du visar välvilja mot ditt folk! Kom till min hjälp med din räddning! [5] Låt mig få se det goda hos dina utvalda och dela ditt folks glädje, prisa dig tillsammans med dem som är din egendom. [6] Vi har syndat liksom våra fäder, vi har handlat fel och gjort det onda. [7] Våra fäder i Egypten förstod inte Herrens under. De glömde hans nådegärningar och gjorde uppror vid Sävhavet. [8] Ändå räddade han dem för sitt namns skull för att göra sin makt känd. [9] Han riktade sin befallning mot Sävhavet, och det blev torrt. Han ledde dem genom djupen som genom en öken. [10] Han räddade dem från dem som hatade dem och befriade dem från deras fiender. [11] Vattnet täckte deras fiender. Inte en enda en av dem undkom. [12] Då trodde de hans ord och lovade honom med sin sång. [13] Men snart glömde de allt han gjort. De väntade inte på hans råd. [14] De greps av begär i öknen och utmanade Gud i ödemarken. [15] Då gav han dem vad de begärde, men han sände också förödande sjukdomar över dem. [16] De blev avundsjuka på Mose och Aron, som var helgade åt HERREN. [17] Jorden öppnade sig och svalde Datan, begravde Avirams hop. [18] Eld flammade upp bland deras anhängare, lågorna uppslukade de onda. [19] De gjorde en kalv vid Horeb och tillbad en gjuten avgud. [20] De bytte ut sin härlighet mot en avbild av en tjur som äter gräs. [21] De glömde Gud, sin räddare, som gjort så stora ting i Egypten, [22] mirakel i Hams land och märkliga gärningar vid Sävhavet. [23] Därför bestämde han sig för att förgöra dem. Men Mose, hans utvalde, ställde sig framför honom för att hålla tillbaka hans vrede, så att han inte skulle förinta dem. [24] Sedan föraktade de det underbara landet, och de trodde inte på hans ord. [25] De gnällde i sina tält, och de ville inte lyssna till HERREN. [26] Därför lyfte han sin hand och svor att han skulle döda dem i öknen, [27] och att deras barn skulle skingras bland främmande folk och spridas ut till andra länder. [28] De förenade sig med Baal-Pegor, och de åt offer som offrats till livlösa avgudar. [29] Genom sina gärningar retade de Herren till vrede, så att en plåga bröt ut bland dem. [30] Men Pinechas grep in och kom emellan, så att plågan upphörde. [31] För detta räknades han som rättfärdig från generation till generation, för evigt. [32] Vid Merivas vatten förargade de HERREN igen och ställde till bekymmer för Mose. [33] De var upproriska mot hans ande, så att han talade utan att tänka efter. [34] De förgjorde inte heller folken, som HERREN hade sagt till dem, [35] utan beblandade sig med främmande folk och tog efter deras seder och bruk. [36] De tillbad deras avgudar, och detta blev en fälla för dem. [37] De offrade sina söner och döttrar till demoner. [38] De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars, som de offrade åt Kanaans avgudar, och landet blev vanhelgat genom dessas blod. [39] De vanhelgade sig själva genom sina handlingar och agerade i otrohet. [40] HERRENS vrede upptändes mot hans folk, och han avskydde sin arvedel. [41] Han överlämnade dem åt främmande folk, och de som hatade dem fick härska över dem. [42] Deras fiender förtryckte dem, och de fick underkasta sig deras makt. [43] Gång på gång befriade han dem, men de fortsatte att göra uppror, och de sjönk allt djupare i sin synd. [44] Ändå såg han till dem i deras nöd när han hörde deras rop. [45] Han kom ihåg sitt förbund med dem och var mild i sin stora nåd. [46] Han lät dem finna förbarmande hos dem som höll dem fångna. [47] Rädda oss, HERRE, vår Gud! Samla oss från dessa folk, så att vi får prisa ditt heliga namn och tacka och lova dig. [48] Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket ska säga: ”Amen!” Halleluja!