[1] De tre männen slutade nu att svara Job, därför att han betraktade sig som rättfärdig. [2] Elihu, Barakels son från Bus, av Rams släkt, greps av vrede mot Job därför att han menade sig ha rätt mot Gud. [3] Men han blev också vred på Jobs tre vänner, som inte kunde svara något som visade Jobs skuld. [4] Elihu hade väntat på sin tur att tala till Job, eftersom de andra var äldre än han. [5] Men när han såg att de inte hade något mer att komma med, greps han av vrede. [6] Elihu från Bus, Barakels son, började tala: Jag är ung, och ni är gamla. Därför tvekade jag och vågade inte säga er vad jag visste. [7] Jag tänkte: ”Låt åldern tala och de många åren lära ut vishet.” [8] Men det är anden i människan, den Väldiges andedräkt, som gör henne förståndig. [9] Det är inte bara de i hög ålder som är visa, inte bara gamla som vet vad som är rätt. [10] Därför säger jag: Lyssna till mig! Också jag vill framföra vad jag vet. [11] Jag har väntat medan ni talat, lyssnat på ert resonemang, när ni letat efter ord. [12] Jag har lyssnat uppmärksamt på er, men ingen av er har lyckats motbevisa Job, ingen av er har kunnat bemöta hans argument. [13] Säg inte: ”Vi har funnit visheten: Gud, inte en människa, kan besegra honom.” [14] Han riktade aldrig sina ord mot mig, och jag tänker inte svara med era argument. [15] De är bestörta och har inget mer att komma med, de saknar ord. [16] Ska då jag behöva vänta när de ingenting kan säga, när de står där utan att kunna svara? [17] Nej, även jag vill säga mitt, tala om vad jag vet. [18] Jag har mycket att säga, och anden inom mig driver mig. [19] Mitt inre är som en vinsäck på bristningsgränsen, som nya vinsäckar som håller på att sprängas. [20] Jag måste få tala för att få lättnad, jag måste få öppna min mun och ge mina svar. [21] Jag ska inte vara partisk mot någon, inte heller försöka smickra någon, [22] för smickra kan jag inte – då skulle min Skapare rycka bort mig.
